Detta året har varit så händelserikt för mig. Allting började väl förra året för att va mer exakt. De har hänt så mycket på senaste tiden, jag har träffat hur många nya vänner som helst, även avslutat relationer med vänner. Jag har förlorat släkt, och en vän/granne i döden. Jag har letat efter mig själv, försökt hitta vem jag är och vad jag vill. Jag har gått igenom svåra perioder. Jag har funderat, tänkt alldeles för mycket.. Jag har hittat min högsta livspunkt, det jag brinner för, musiken. Jag har varit förvirrad, jag har hatat, älskat, varit rädd och osäker. Jag har försökt ta tag i svåra bitar i mitt liv, försökt va stark och ta tag i något som sårat mig. Jag har gråtit. Jag har förändrats. Jag har slagits, jag har försökt acceptera. Jag har inset allvaret i saker som jag försökt gömma. Jag har gömt mina känslor, jag gömmer mina känslor. Jag litar bara på mej själv. Jag har varit stark för mina vänner, ställt upp, lyssnat, försökt hjälpa. Jag har gått igenom stora saker själv, jag har inte vågat fråga efter hjälp. Jag har varit tyst. Jag har varit väldigt lycklig i många fina stunder, jag har fått reda på sanningen om visa människor. Jag har levt i skuggan av en annan person, jag har varit osynlig. Jag har mått dåligt, och bra. Jag har behövt ta en paus, men aldrig haft tillfälle. Jag har haft löften, som jag börjat ta tag i. Jag har skitit i skolan, och även tagit tag i den. Jag har pratat med kurator, utan att få fram nånting. Jag har fått reda på att jag inte har någon självkänsla. Jag har ljugit om att de känns bra, att jag mår fint. Jag har pratat bort mina problem. Jag har vänner som inte vet ett skit om mitt liv.

Det är bara stunder som denna, jag riktigt kan va ärlig. När jag är på botten, när jag fått nog. Som jag vågar vara ärlig. Bara för en stund. Jag kommer aldrig be någon att lyssna på mig, jag kommer aldrig fråga efter hjälp. That's just the way Iam. Jag kommer alltid säga att de är okej, för jag vet att folk slutar fråga då, även fast jag ibland dör för att få prata ut.

Men nu är jag på botten, inte för att stanna här. För att hämta ny kraft, ta en liten liten paus, rätta upp ryggen och ta nya tag. Få andas ut, och sen börja om igen. För de är sån jag är. Jag må va stark, men jag måste få ha mina svaga stunder.

Och ännu en gång, har musiken räddat mig. Jag älskar "dig" musik, tack för du alltid är där, när ingen annan är. Musiken betyder mer för mig än något annat.